Varje måndag åker ju jag över Vadstena hem och de brukar va ganska kul att sitta i 40 minuter och inte göra ett skit... nee men jag brukar gå och köpa nåt att äta eller läsa men igår föll hopplösheten över mig! När jag gick ur bussen hade jag ingen aning om vart eller vad jag skulle ta mig till! Så istället för att sätta mig i den stinkande väntsalen eller på en av de blöta bänkarna gick jag bort, förbi slottet och ut på en pir eller vad det heter. När jag gick där i lugnan ro, memorerade minsta lilla detalj som svepte förbi mina ögon, kände hur vinden grep ett allt hårdare och kallare tag om min hals, letade sig ner i mina lungor och frös hela kroppen, en sprängande huvudvärk lotsade sig fram ur hjärnans alla vrår som gjorde huvudet för tungt för nacken att bära, klingande som klockor och ett hammrande likt trummor dånade i en ostämd symfoni ur navet av mina öron. Kroppen skakade likt ett asplöv påväg att falla från sin gren där jag gick i den allt framskridande vinter vi har att vänta oss, ansiktet hettade av en inre brand som inte gick att släcka utan bara ingav allt annat än välbehag. När jag nådde pirens kant fick jag med ens en insikt.
  - Jag börjar nog bli sjuk.
Men eftersom jag vaknade och mådde som en tunna skit fast utan feber sitter jag här i startgropen för ännu en underbar dag på praktiken! skam den som ger sig! klaga är för mesar! ;P